Äntligen helg

Som ni ser nedan så blev det en tripp till Stockholm förra söndagen för att se på lite dödsmetall. Engel, Amon Amarth och Dimmu Borgir stod för underhållningen. Engel manglade på bra och skötte uppgiften som uppvärmningsband exemplariskt. Den mänsklige trummaskinen Mojo, som även återfinns i The Project Hate, smattrade som en kulspruta och Stormare-lookaliken (tycker i alla fall jag) Niklas Engelin köttade arga riff.

Kort därefter äntrade Amon Amarth scenen, andra gången jag ser dem på Fryshuset. Johan Hegg är lite som sveriges svar på Derrick Green i Sepultura. En rejäl bjässe som vrålar skiten ur sig i varje låt. Tightare än ett, ja ni vet, på scen leverade AA en rejäl urladdning vilket kanske inte föll huvudakten Dimmu Borgir på läppen.

Pompöst, maffigt och välarrangerat, men liiiite väl segt och trögt emellanåt. Dimmu verkade inte särskilt engagerade i att få stället att gunga, och kombinerat med stundtals slafsigt och otajta trummor tackade vi för oss några låtar från slutet.

Ikväll blir det Dirty Harry-maraton på jobbet.

Ha pra!